fannen

Jag vill säga att folk är så olika, men det stämmer inte.

Från att jag flyttade hit, 12 april, till sommarlovet märker jag att jag nästan inte minns någon ting. Bortsett från att jag satt och deppade till Håkan Hellström. Pga. det kan jag inte längre lyssna på hans första skiva. Det är inte meningen att tycka synd om mig själv nu, eller jo. Men jag gör det inte med en lika härlig självdistans som jag brukar.

Jag är inte mobbad precis, men jämfört med Uppsala kan man nästan säga att jag är det. Man målar upp allt mer drömskt i minnena, men jag kan inte komma ihåg att jag någonsin känt mig så osäker i skolan i Sverige. I början var det nog mest pga. språket. Det är inte konstigt att jag inte kunde vara lika pratsam och snabb i kommentarerna när jag inte ens förstod hälften av vad de sa i klassrummen. Språket borde inte vara ett problem, jag kan inte längre skylla på det.

Människorna, att jag helt enkelt inte passar in, att jag är bättre än alla andra. Att jag en dag ska möta någon och så kan vi ?fly dit vi är flera?. Var det inte så Laleh sa? Men i såna tankar kan det ibland bli lite väl EMO. Men det är nog mer mentalt hälsosamt att tänka att man är bättre när ingen ser det, än at t.ex. börja tvivla på sig själv. Tvivla på sig själv ska man aldrig göra. Även om det ibland kan vara svårt. Jag tror inte att jag tvivlar på mig själv. Men jag börjar förlora hoppet på att det någonsin kommer bli bättre. Det är nog inte heller bra att leva för mycket i hoppet att snart, snart kommer en alldeles underbar människa, en tvillingsjäl, och då kommer allt bli bra igen.

Jag har lärt mig mycket, om mig själv  och andra. Jag vet inte om jag skulle ha gjort det om jag inte hade flyttat. Det kan alltid bli värre. Det måste jag tänka på nu också. Jag kunde blivit mobbad på riktigt. Nu har jag bara inga vänner, jag är inte mobbad. Jag tror inte det.

I mina nuvarande drömmar är jag som Allison i The breakfast club. Folk tycker nog hon är konstig, jag tycker hon är härlig. Men i slutet sa hon ju att hon inte ville vara ensam mer. Jag vill inte vara ensam mer. Men helt synd om mig är det nog inte .Jag vill t.ex. inte vara med  en viss Kwnt*. Med lite för korta jeans och lite för många likadana WOW-tröjor från BIKBOK, och jag vet att man inte ska döma för något så ytligt som kläder men vi har inget gemensamt språk. Hon vill vara med mig, jag vill inte vara med henne. Just nu kör jag på det klassiska utfrysningsticket som är vad man absolut inte får göra menar alla elever vid ett kompismöte i klassen.

Anledningen för detta inlägg var att en viss person bettede sig väldigt illa mot  just mig. Gick väldigt långt, till och med medlemmar av BIKBOK-klubben sa åt henne att be om förlåtelse, men hon vägrade.

Tillslut gjorde hon det i alla fall och sa att ?Allting var på skoj ju. De vet väl att jag skulle aldrig vara dum mot dig fann. Du är väl inte ledsen?

Det är just såna saker som sker som gör mig osäker .För jag vet aldrig vart jag har folk. Jag kan leva med att jag inte blir bjuden på fester, att jag inte är med folk efter skolan. Att jag inte står i klungan. Att jag inte går tillsammans till skolan även om vi går samma väg. Men när jag inte vet vart jag har folk. Då blir jag rädd.

Ingen har orkat igenom detta inlägget. Men OM, så ska ni veta att jag inte alls skriver med självdistans. Inte i detta avsnittet.

*= jag kan inte skriva namn för det var denna bajsiga person som råkade läsa bloggen förut. .MEN! in sy jab acjisa sebba rwzr ap jab su acjisa banbwr.

(en bokstav till höger)