farväl falkenberg

Lite vanlig vardagsångest har givit mig spända axlar. En stresssymptom vanlig bland medelålders kontorarbetare. Det är sorgligt att små trettonåringar också drabbas.

FAAN JÄVLA SKIIIT jag hade skrivit ett jätte intressant inlägg här men mitt klumpigajag råkade stänga fliken så detta var det ensa som hade sparats. Ska försöka återberätta då.

det är tur att orsaken till mina problem tar slut om några fjuttiga dagar. hm...

Igår ditchade jag skolan för jag hade "ont i magen". Min vikare i stafetten berättade mycket gärna imorse om hur hon fick hoppa in för jag var inte där. Hon som inte skulle springa över huvud taget. Sen insisterade hon att jag skulle be henne om ursäkt (vilket jag lite förvirrat gjorde) och att det minsan var hennes förtjänst att vår klass hade kommit tvåa. Vilket inte var sant fick jag senare veta av anonyma källor. Min klass hade nämligen (helt utan förvåning) fått en ståtlig sistaplats. Det är tur att det inte är så många utav hennes typ. Men tillräkligt många för att jag ofriviligt tillbringar min tid i EMOanda.

Jag har just gjort en smoothie (melon+päron+banan+äppeljuice om någon undrade) och jag hade i några droppar vanlijextrakt. Jag känner mig illamående.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback