fannen

Jag är så patetisk. Det har jag kommit fram till. Patetisk och feg. OOOO! Så feg jag är. Jag vågar ingenting, bara erkänna att jag är feg, men det kanske inte räknas. Jag menar, det är ju så uppenbart att det inte ens är någon ide att gömma. Feg för att jag inte vågar nånting, jag vågar inte vara som alla andra men sen så vågar jag nte vara för ovanlig heller. Jag vill inte vara normal, jag vill vara cool, poetisk men är bara feg patetisk och praktisk.
Vem vill vara praktisk, det är det väl ingen som vill vara. Alla vill ju vara coola och poetiska. Och jag är därmed en av alla trotts att jag gör allt för att sticka ut. Men inte för mycket för jag vågar ju inte stå upp för mig själv. Jag vill faktiskt vara lite knäpp. Originell, då kanske folk nte ser hur patetisk och feg jag är, utan tar det för självförtroende och rebellism. Jag vill vara cool och egensinnig men inte för utstickande så jag inte är med. Sedan så tycker jag så synd om mig själv pga. detta. Och där kommer det patetiska in. Jag tycker nästan synd om mig själv. Jag är så patetisk att det inte är synd om mig längre. Det är så synd om mig så det är inte synd om mig längre. Vill sticka ut men är inte tillräckligt speciell. Försöker desperat göra mig själv speciell. Fast jag är bara vanlig, och det är nog det sämsta med det hela. Jag är så praktisk, jag kan egentligen varken skriva eller fota, jag bara låtsas.
Jag bara låtsas.
Jag bara låtsas.

Jag bara låtsas hela tiden. Undrar om folk köper det. Jag är bara en wannabe, en fejk. Made in China.
Tyck inte synd om mig. Inte ens jag gör det längre (fet lögn, jag skulle gråta mig själv till sömns om jag inte var så rädd för att alla andra skulle höra) Så gör inte det. Snälla.

Förresten, kan man överleva tonåren utan kompisar.
 (Svar ja: fast då måste man ju ha självförtroende och vara cool. Sånt har ju inte jag. Remember?)
 Vi får väl se. Om jag gör det är det väl ett under.