fannen

Det känns inte alls
men det känns som om vinterdepressionen febrilt försöker få klorna i mig.
Jag känner att trotts att det skal ha gått så bra
jag har kommit långt på min långa resa tillbaka till vanlig mental hälsa.
Men nej
ja
nej
Jag grät i sängen igår
av inga anledningar alls
som alltid
det är bara det att

J sa att jag hade fått rollen som Dionne
och jag trodde på honom och blev Glad
Sprallig
Älskade Cs fluffiga RRROOOSA BIKBOKvantar
Men
Ja han ljög då
Det pinsama är att jag trodde helt på honom
Efter mina 2 år här på Lindeberg så borde jag väl ändå ha insett
att alla har en väldigt konstig humor
en som inte alls hjälper ett fannenhjärta mot den riktiga vägen mot en
Bättre Mental Hälsa.
Det var lite konstigt för först när han sa
att jag
jag hade fått min efterlängtade roll ja då
då var jag svensk och tänkte
men Kim då
Hon som hade kommit gråtandes till våran lärare och bett om en roll.
En bättre roll.
Det är väl bra att det i alla fall inte är något fel på min svenska ödmjukhet.

Jävla piss!