fannen

Mamma tillbringar denna vecka i Bejing så menyn här i huset har bestått av Pizza och nudlar. Jag gillar inte nudlar, speciellt inte snabbnudlar som man köper på Coop, eller ICA, eller vilken annan mataffär som helst.

Jag tycker om att det är Fredag.

Jag har nämnt lite förbigående att dansen och teatern var det som höll mig vid liv nu.
Ja, efter förra veckans audition gick jag hem med en ganska trevlig magkänsla, lite varmt sådär. Sen blev jag sjuk, blixtsmärtor i halsen bland mycket annat.
Denna torsdagen kämpade jag trotts allt , med hjälp av viljestyrka och höga förhoppningar om en fin dag,
 mig upp från min någorlunda sjukliga säng till skolan. Huvudvärk och feber drabbades jag helt naturligt av i klassrummen och på grund av det så fick jag inte med mig särskilt mycket av det som lärdes ut.
Men det gjorde ju inte så mycket, för det var ju TORSDAG, och TORSDAG betydde ju SKOLPJÄSTEATERGRUPP som i sig betyder solstråle i tillvaron. Inte ens lärarnas "hvordan går det" och "du ser ikke så bra ut" kunde släcka denna teatertörstiga flamman. Nej.

Dagen till ära så skulle vi få tilldelat vår a roller. Vilket hade varit hela poängen med förra veckans auditions. Att sortera ut de som suger helt enkelt, eller som de sa "se vem som passar till vilken roll". Jag måste tyvärr erkänna att jag inte var särskilt orolig då jag var ganska stolt över min prestation från förra veckan. "Jag måste säga att det har varit ett väldigt svårt val, senast idag har vi varit inne och ändrat lite" började ena läraren som vi på bloggen kan kalla Katta. På norska ofcourse.
"Jag vet nu att många av er kommer bli väldigt besvikna, och andra väldigt glada" sa hon när hon delade ut arket. Jag skummade snabbt igenom texten.

Nej, inte Crissy...
Inte Sheila...
Inte Jeanie.
..Inte Berger...
..Inte mamma....
Inte Carol...
Inte Stammedlem
Inte gäst
Inte ens Vakt nummer 2!
JÄVLAFUCKINGKUKPRUTT!
Jag har inte fått någon roll! alls!!

Där satt jag med gråten i halsen och på väg att slinka ned i en höstdepression.
Jag som trodde att jag hade varit duktig va faan. Jag måste vara så dålig att jag inte ens fattar hur dålig jag är.
Jag kan inte sjunga, jag kan inte spela teater jag kan inte dansa, räkna matte eller skriva engelska, svenska, kinesiska, norska, urdu, persiska, bajsspråket eller någonting.
Jag är allt bra dum i huvudet. Jag kommer inte bli frågad till balen.
Ful, dum, ensam, patetisk, äcklig, stinkande mongo, det är vad jag är.
Jag kommer dö som en väldigt ensam och fattig 67 åring i en eller annan soptipp.

Alla dessa tankar for igenom mitt huvud när jag satt där kallsvettandes(men det kan dock bero på febern) och det värsta av allt att jag inte alls tyckte att någon annan av huvudrolls innehavarna förtjänade deras tilldelningar. Gå i motattack, som man brukar göra när ens mentala hälsa inte är på topp.

Jag sa inte något, vågade inte klaga. Det dumma med att ha bott i Sverige är det förbaskade ödmjukheten man har inpräntat sig själv. Jag kunde ju inte be dem sparka av de, som jag menade var Okompetenta fjortisar,
och tillsätta mig. Sen så var det inte bara jag som var missnöjd. Men FAAN FAAN vad jag hade velat bara lyfta en stol och dängt den in i väggen. Den som faktiskt hade blivit tilldelad rollen som Vakt 2 var inte närvarande
(något om att han hade gått för att slå ned en eller annan sjätteklassare) så jag fick stå lite på scenen och läsa hans roll i alla fall. Men fy alltså!
Mamma sa att det var för att jag var en sådan duktig dansare att jag inte hade fått någon roll utan istället fick dansa. Men det var ju bara jag som skulle dansa och inte fick någon roll.

Bajs.

Detta var anledningen till min psykiska nedkurva de senaste dagarna. Troligen också huvudpunkten i min kommande höst/vinter depression om jag inte är försiktig.

Detn lite disktera, stickande kännslan som jag beskrev i fredags utvecklade sig till änn väldigt o diskret smärta på måndagen med svag feber och huvudvärk som kompanjoner. Det är inte förens man blir sjuk som man riktigt uppskattar bra hälsa. Idag  gick jag ut för första gången på tre dagar och det var inte frivilligt. Vi hade inga ägg och jag hade redan bestämt mig för att baka, smöret var redan smält. och FAAAN vad kallt det var! det är ju vinter ffs.
Julmarsipanen står redan i butikerna.

Ja, det var min halvdåliga anledning till min bortavarighet de senaste dagarna.

Att hela Sverige har höstlov har jag inte missat.
Men jag har dock inte kommit ihåg det.
Det slår mig lite hårt i ansiktet sådär,
fast inte oförståeligt hårt.


Det känns som om jag är på en båt, för att det gungar.
Men jag är inte det, och det gör inte det.
Men jag var på en båt, hela dagen idag. Igår också,
sjöskolen, en av många saker jag inte orkar skriva om just nu för jag är för trött.

Godkväll.

En av de speciella omständigheterna som orsakas av att det i denna stadsdel bor fler från Pakistan än Norge är att vi inte får några påskkärringar på dörren. Det kan vara ganska skönt. Men för att kompencera för detta så har alla bestämt sig för att fira Haloween istället. Därför kan det ibland dyka upp en och en annan varulv på tröskelen om man inte är försiktig, och om man nu har sådan otur att man råkar reta upp dessa X-antal varulvar så får man ibland finna sig i att dörren har blivit bombaderad av ägg. Okokta ofcourse.

Som tur är så verkar det inte som om några skräckfilmsfigurer har hittat till vårat radhus denna gång, vilket är tur. Vi är nämligen en av de kanske väldigt få familjer som inte brukar ha en godispåse på lager, oavsett årstid. På sin höjd en halvuppäten chokladkaka med hasselnötter om man har tur, men jag är nog inte riktigt bekväm med att ge bort en sådan.

Att ha äpplen i julgranen ses nog som härligt gammeldags, lite retro sådära, men att ha päron hängandes i julgranen är bara konstigt.

Jag glömde vad jag ville säga...
Jo!
Jag längtar lite efter julen faktiskt. Jag som brukar vara en sådan där anti-högtidsmänniska. Nog mest för att alla andra verkar ha så många familjetraditioner och en Stor Julgran eller en Stor Midsommarstång (som förövrigt egentligen bara är en gigantisk snopp kläddi blommor och blad. Folk brukar glömma det, i alla fall jag.) med en Stor Släktträff och massor av traditioner som gäller huvida man ska pynta granen eller snoppen, eller vilken sorts sill man ska servera. Vår familj avsaknar helt naturligt alla dessa punkter.

Igår gick jag till en av de 4 HM butikerna i Oslo centrum och frågade med snabbnudelben och svimmelfärdigt  hjärta om inte jag kunde ehrm.. liksom...  ha typ prao där liksom... i april liksom....
De svarade vänligt men bestämt att detar chef hade gått hem för dagen och att jag kunde komma tillbaka imorgon.

Så idag kom jag tillbaka med ett glatt humör så slänger en svensk expedit i ansiktet på mig att Nej inga HM butiker tog emot PRAO elever. I och för sig var hon inte särskilt elak egentligen, även om hon inte snälllog, jag bara hatar budbringaren liksom.
Så lunkade jag sorgset in till närmaste grannbutik som råkade vara en bokaffär, och nej, de tog inte emot fler nej.
Faan är det inga butiker överhuvudtaget som tar emot PRAO elever eller? bajs. Så gick jag i retning mot dansen (som egentligen var mitt ärende för dagen) och på vägen dit så råkade jag huxflux gå in på Indiska. Indiska som jag brukar förknippa med smycken med dålig kvalite och billiga klänningar. Det var också det jag fann där, MEN också, äntligen, en expedit som sa att ja, de har tagit emot PRAO elever förut så om jag skulle kunna kila in innan fyra någon dag så skulle jag kunna prata lite med chefen. Jag är väldigt stolt över mig själv.

Jag fyller år på lördag och det känns inte alls.

Det är lite roligt det dära.
Att till och med jag ibland har lite förmycket att göra för att blogga.